Chapter 1 Diana

En liten beskrivning om Alison och Lilys liv

Mitt namn är Alison, jag bor i Göteborg och när jag fyllde 16 år dog min mamma och pappa i en flygplanskrasch på väg hem från USA, min lillasyster Lily var bara 15 år när det hände. Matt, vår äldre bror tog hand om oss tills jag fyllde 18 år då han lämnade oss för att han tyckte jag var tillräckligt stor nog för att ta hand om Lily på egen hand. Så nu bor vi i en lägenhet i centrala Göteborg, vi har nära till allt t.ex. skolan, stan och mataffärer. Lily är ett stort fan av det nya pojkbandet One Direction hon pratar om dem hela dagen och jag har märkt själv att hennes favorit är Niall. Själv tycker jag om deras musik och de är söta men jag bryr mig inte så mycket om vad dem gör eller varken vart dem är varje timme, jag hinner inte med något annat för jag har både Lily och jobbet på Espresso House att ta hand om.

                                                                                                                                  

Just nu är det en helt vanlig dag på jobbet i mitten av sommaren, mycket kunder och massa folk på stan. Jag hade fått fikat till bord 7. Jag var på väg att vända mig om när någon stötte till mig så jag tappade hela brickan i marken.

- Förlåt, det var inte meningen! Jag städar upp det, utbrast jag till killen som stod och plockade glas från golvet.
Jag märkte att jag inte fick något svar tillbaka så jag lyfte blicken och möter ett par underbara bruna ögon.
Jag stelnade till och bara tittade på honom tills han bröt mitt dagdrömmande och fick mig tillbaka till verkligheten.

-  Are you okay? I didn’t mean to bump in to you like that, sa han till mig.
- Då förstod jag att han inte hade förstått mig när jag sa förlåt.
-  I'm okay. But it was my fault. I will clean up, you don’t need to help, you’re a customer here, sa jag till honom.
- No. it was my fault, I will help you otherwise I feel that I have done something silly not to help you, sa han lite bekymrat.
- You don't need to help me, sa jag lite smått irriterat.
- Yes, I do it was my fault, sa han insisterande.
- Okay, but you have to tell my boss that you wanted to help me or she will kill me, sa jag.
- Haha, sure. I will tell your boss. I´m Zayn by the way, sa han med ett leende på läpparna.
- I’m Alison, sa jag med ett leende tillbaka.

När vi hade städat upp allt så märkte jag de brännande blickarna jag fick av de fyra killarna
bakom Zayn. När jag vände mig om så hade alla fyra killarna varsitt leende på läpparna.
Jag märkte hur mina kinder hettade till och ändrades till en lätt rosa färg.
- I´m so sorry for doing that I´m really real……
- It's okay Zayn you don´t need to apologize. It was my fault.
- … No one has ever been so calm when they meet me, it tends to be mostly screams
or as I call it running for your life, sa han och börja skratta som så klart smittade av sig
till mig. När han skulle gå vände han sig om och frågade.
- This might sound weird but can I get your number?
Jag blev först förvånad men sen märkte jag hur jag började rodna igen. I mitt huvud
tänkte jag bara ”varför händer det här mig” jag brukar nästan aldrig rodna annars. Men tillslut
gav jag honom mitt nummer.
- Sure, here. My number is on this paper, sa jag och märkte att jag blev alldeles varm om kinderna igen.
- Thank you, I´ll text you later. And by the way… You’re cute when you blush, sa han och försvann bort mot de fyra killar som stod och väntade längre bort. 

När jag hade vänt mig om för att få ta bord 7 beställning igen så hörde jag att någon kom
bakom mig igen så jag vände mig om försiktigt så jag inte skulle göra samma misstag igen.
Till min förvåning var det en av de fyra killarna som hade ståt lite längre bort bakom Zayn.
Det var den blonda killen. Jag märkte att han ville säga något men kunde inte få fram det så jag ville lösa det själv genom att fråga honom vänligt.

- What are you trying to say?
- I’m Niall, Zayns friend. We were just wondering… Do you know who we are? Have you heard about us? If not then you my friend are a first to not panic, sa han lite skrattande.
Först undrade jag vad han menade. Men när jag tänkte efter riktigt noga la jag märke till att han liknade killen som min lilla syster gillar…. Niall!
- Oh my god. You must be Niall from One direction! My little sister is crazy about you, sa jag med en förvånad samtidigt glad röst.
- Oh you just answered my next question, sa han med en glad röst.
- I did? Sa jag frågande
- Yes. I was about to ask if you had a sister, sa han förklarande.
- Haha, okey, sa jag glatt.
- How old is she? Frågade han lite blygt men ändå med intresse i rösten.
- She´s one year younger than me, svarade jag även om han inte visste min ålder. Men jag tänkte göra det lite svårare för honom att få fram svar av mig.
- Okey. And how old are you? Frågade han tillbaka.
- You can guess. Sa jag bara till han lita skadeglad av min överlägsenhet i våran konversation.
- I don’t know. You look like twenty but i don’t think you are that old, sa han lite undrande.
- I’m not twenty. I’m eighteen. Sa jag lite förvånat och tacksamt.
- That was my second guess, sa han exalterat.
- Okey good. Var det ända jag fick ur mig.
- So she’s seventeen then, that’s great, sa han glatt. 

Vi hade ståt nu i en kvart och bara pratat men jag var tvungen att avsluta för min chef kom. Jag sa snabbt men vänligt hejdå till Niall som han hette och till köket och var tvungen att lämna kopparna och sprang sedan till kassan. När jag tittade på klockan märkte jag att den var halv fem så jag hade jobbat klart för idag. Snabbt gick jag bak till personalrummet, tog mina saker och sprang ut genom dörren.

- Av : Michaela Weiss -